måndag 30 januari 2012

I afton soaré hos Strindberg

På två CD-skivor ryms blandat utdrag av diverse av Strindbergs texter blandat med musik, ungefär som man skulle kunna tänka sig en litterär soaré. Idén att blanda upp en antologi med musik är förtjusande och jag gillar konceptet mycket.

Lyssnaren får bl a smakprov av Ett halvt ark papper, En dåres försvarstal och Inferno. Det är ett roligt och lättsamt sätt att sprida litteratur utan att den blir för tung, trist eller långrandig. Den som valt ut styckena har gjort det med lätt hand och en del eftertanke. Det är rekommenderad lyssning för att få sig en gnutta Strindberg till livs, detta hans jubileumsår.

söndag 29 januari 2012

Lars-Olof Hallberg - Fjällbondens avsked

När jag får en fotobok i min hand njuter jag de vackra bilderna och texterna men när Lars-Olof Hallberg har stått bakom kameran vet jag att det finns ännu ett par dimensioner till boken. Många områden han fotograferar och dokumenterar är sådana som är "utrotningshotade", ett sätt att leva, ett yrke, eller en landsända som avfolkas. Dessutom saknas aldrig den mänskliga dimensionen där Lars-Olof är inblandad.

Jag har tidigare i min ägo böckerna om Äppelkungar från Urshult och Den siste bonden i Tämmesboda från Agunnaryd. Bägge handlar de om platser och människor inte så långt från där jag bor. Människorna i Fjällbondens avsked finns däremot långt ifrån mig och deras miljö och levnadsvillkor är främmande. Det har varit intressant att ta del av denna försvinnande kulturspillra i Sverige och fött en längtan att lära känna de svenska fjälltrakterna på riktigt.

Du kan läsa mera om Lars-Olof Hallberg och hans andra böcker här.

lördag 28 januari 2012

Kulturmiljön hemmavid del 10


Gården där vi bor kallas i dagligt tal Örjanstorp.Det finns i källorna en man som kan vara trolig upphovsman till namnet Örjanstorp, nämligen Örjan i Hagsverksboda, som nämns i skattelängder från 1500-talets andra hälft. Säkerligen var det han som anlade ett nybygge på platsen – ett litet stycke från den frälsegård han brukade. Det var säkert han som blev stamfader för den gamla Hagsverksmosläkten med Sven Örjansson som den förste källorna ger någon sammanhängande kunskap om. Örjan, ibland skrivet Jöran eller Georg, var då liksom senare ett mycket ovanligt namn i dessa bygder. Om Örjan berättar källorna egentligen inte mer än namnet han lämnat på platsen där han bodde. En kuriositet i sammanhanget är att dagens ägare, min make Örjan är döpt efter sin födelsegård.


Horg eller harg är ett gammalmodigt för stenig eller hård mark och namnet passar bra för områdets natur med mycket sten, däribland en del jättelika flyttblock, som i trakten ofta kallas hallar. Den lilla sjön Hagsvarten har troligen ursprungligen hetat Horgsvatten och gett namn åt gården Horgsvattsmo – som har förändrats till de något egendomliga namnet Hagsverksmo

fredag 27 januari 2012

Har ingen lust

Tänk, jag har inte någon lust alls att läsa vad alla andra läser just nu. Jag kan helt enkelt inte se någon attraktion alls med de här böckerna, utan att egentligen kunna förklara varför. Böckerna är;

Jag är Zlatan
Knausgårds Min Kamp
Felicia försvann
Cirkeln

Jag vill inte likriktas i min lässmak eller är jag kanske käringen mot strömmen? Jag har inte svaret på den frågan men jag är nöjd med min egen lässmak och litteraturval. Är jag ensam eller vilka böcker har ni andra ingen lust att läsa?

torsdag 26 januari 2012

Lena Einhorn - Siri

Jag har tidigare läst och älskat Lena Einhorns bok om sin mamma, Ninas resa - en överlevnadsberättelse och älskat den boket. Det blir inte lika omedelbart en kärlekshistoria mellan den nya boken Siri och mig själv. Den är paradoxalt nog inte lika lätt att ta till sig, jag tycker att själva genren faller mellan två stolar. På omslaget står det roman men jag kanske hellre skulle vilja peta in den i biografifacket, om än en dramatiserad sådan. Jag har svårt för den här typen av böcker där storyn kring en person är oerhört väl efterforskad och sammanställd men där helhetsintrycket förstörs genom fabuleringar av känslor och fantasier kring dialoger som kanske har eller inte har ägt rum. Helhetsintrycket dras ner hur bra boken sedan är och hur viktigt dess budskap är.

Jag valde att lyssna på boken och det var författaren själv som läste in sin bok. Ett inte helt lyckat val. Lena Einhorn läser med blandad inlevelse och blandat genom att skrika vilket var rent otäckt att lyssna på emellanåt och avståndsskapande till lyssnaren. Boken är dessutom skriven i flera parallella eror vilket jag tyckte det gjorde det svårt att hänga med och få sammanhang i berättelsen. Själva storyn vinner inte på att man hoppar i tiden utan blir rentav förvirrande. Jag hade mycket hellre följt Siris och August förhållande i alla dess ljusa och mörka skeenden kronologiskt.

Nog med gnäll. Hennes öde och hennes kamp mot August Strindberg för att få behålla deras gemensamma barn när äktenskapet brakade ihop är intressant än idag. Att hon stod pall för hans våld, hans anklagelser mot henne om superi, otrohet, lesbiskhet, oredigt leverne, vanvård av barnens intellektuella fostran m m är i sanning storartat även om det kostade på. Trots allt är Siris historia en som är värd att skrivas, läsas eller lyssnas till.

onsdag 25 januari 2012

Ivo Andric - Bron över Drina


Bron över Drina i Vicegrad
Årets andra nobelpristagare i litteratur är Ivo Andric, född i det som var Österrike-Ungern 1892, fick priset 1961 som jugoslav och skulle idag ha varit från Bosnien-Hercegovina. Den region vari han levde och verkade var en stor smältdegel av olika nationaliteter och religioner och detta avspeglar sig i högsta grad i boken Bron över Drina. Detta var gränstrakter mellan Serbien och Bosnien och genom århundradena har folket fått stå ut med ockupation av olika herrar, turkar och österrikare. Landet Jugoslavien var lika ohomogent som någon annan statsbildning och visade ju sig inte hålla särskilt länge. De uppslitande inbördeskrig och strider som vi följde på TV under tidigt 1990 från forna Jugoslavien får delvis sin förklaring eller i alla fall sin historiska bakgrund i Bron över Drina. Kanhända läser jag boken 20 år försent.

Bokens huvudperson är utan tvekan bron. Vi får följa dess tillblivelse i slutet av 1500-talet fram till 1914 och Första världskrigets utbrott. Bron byggdes under flera år och med stora mänskliga kostnader men fick också stor betydelse för Vicegrads utveckling. Bron bevittnar krig, invasion och bombardemang men också förening, förbrödring och kärlek. Över bron smugglas det, en man spelar med djävulen och en olycklig kvinna väljer att hoppa från bron hellre än att bli bortgift med en man hon själv inte valt.

Motivationen för Ivo Andric nobelpris löd: för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia. Detta kan jag helt och fullt skriva under på. I bokens sista kapitel jämförs brons existens och destruktion med Guds vilja och existens.
Bron över Drina är en mycket bra bok det vill jag först som sist säga, men jag tyckte den var seg. Jag har försökt läsa ut den sedan innan jul men det har gått trögt. Så mycket annat har lockat och jag har behövt låna om den från biblioteket mer än en gång.

måndag 23 januari 2012

Tematrio svenska klassiker

Med anledning av den store Strindbergs födelsedag handlar Lyrans tematrio den här veckan om svenska klassiker. Frågan lyder:

 Berätta därför om tre svenska klassiker ni gillar, med eller utan August!
Ok, jag föredrar utan August faktiskt.
1. På alla listor över svenska klassiker bara måste jag har med mig Vilhelm Moberg i en eller annan form. Utvandrarserien får det bli den här gången också. Maken till epos över en grupp människor och deras öden och äventyr på väg till drömmen om ett bättre liv i Amerikas förenta stater finns inte.
2. Pär Lagerkvist och hans Dvärgen är en annan given favorit. Porträttet av ondskan har sällan skildrats bättre och mer intensivt.
3. Fritiof Nilsson Piratens Bokhandlaren som slutade bada är måhända ett udda val men ibland är det roligt att överaska. Hans mustiga språk, finurliga intriger och härliga personporträtt är underbara.

Irène Némirovsky - Balen

Efter att förra året ha läst Ensamhetens vin och Storm över Frankrike blev jag så förtjust över Irène Némirovskys författarskap att jag bestämt mig för att läsa allt som finns översatt till svenska. Balen är en kortroman på knappa 70 sidor som ändå rymmer många otrevliga mänskliga egenskaper på boksidorna.

I korthet handlar det om en judisk familj som efter år av sparanden och umbäranden plötsligt blir ofantligt rika efter fadepappa Alfreds framgångsrika börsklipp. Mamma Rosine är ärelysten och vill passa in i societen hon är genomotrevlig mot dottern Antoinette och försöker uppfostra henne med hjälp av hugg och slag och att skälla på och kränka dottern. När föräldrarna vill befästa sin nya status genom att bjuda tvåhundra gäster till en bal tar dottern en gruvlig hämnd. Antoinette gömmer sig bakom en soffa i balsalen och bevittnar föräldrarnas förödmjukelse och förnedring och till slut familjens sammanbrott, allt med ett leende på läpparna.

Boken är briljant i sitt upplägg, sin studie av människans natur och språket så enkelt och rättframt. Det enda felet är att den är bara är 70 sidor lång.

söndag 22 januari 2012

Peter Gerdehag - Kokvinnorna

Förmodligen var det fler än jag som såg TV-filmen om Kokvinnorna i mellandagarna. Kokvinnorna är gjord av Peter Gerdehag som låg bakom filmen om Hästmannen. Huvudpersonerna i filmen är två systrar Britt och Inger som börjar närma sig 80-årsåldern. De är en av de absolut sista i Sverige som fortfarande handmjölkar sina kor. Det är inte mycket som systrarna är överens om, de bråkar och strider om det mesta, men mest av allt kornas varande eller inte varande på gården.

Peter Gerdehag har följt de två systrarna i flera år på deras gård Sibbalt mellan Knäred och Mästocka i Halland och flera av bilderna i boken är helt fantastiska, även om en del är tragiska och någon t o m otäck i sin realism.

För inte så länge sedan, bara ett par generationer tillbaka i tiden var det vardagsmat för många kvinnor att mjölka två gånger om dagen, min mormor var en av dem, medan det är idag är ett utdöende hantverk. Peter Gerdehag skildrar Inger och Britts vardagsliv, deras strävan och deras uppväxt på ett realistiskt men ändå kärleksfullt sätt utan att romantisera att de håller kvar vid det gamla. Det är en bok som manar till eftertanke och ett fint komplement till filmen.

lördag 21 januari 2012

Kulturmiljön hemmavid del 9

En av stengärdsgårdarna ramar in en del av vår trädgård

Hägnader har sin huvudsakliga funktion i djurhållningen. Till en början hägnades odlingsmarken som skydd mot kreaturen. Efter skiftet ändrades principerna för hägnadssystemet och den enskilde djurhållaren blev ansvarig för att hans djur var instängda.
De lämningar av hägnader som finns kvar på vår fastighet är uteslutande stengärdsgårdar. De är lokaliserade runt gårdsbebyggelsen och total längd är ca 300 meter. Byggandet av stengärdsgårdarna fyllde två funktioner. Dels inhägnad och dels ett sätt att rensa den småländska marken från sitt överflöd av stenar.

fredag 20 januari 2012

Bokbloggsjerka om bokomslag


Det var ett tag sedan jag deltog i en av Annikas bokbloggsjerkor men idag lockade frågan mig extra. Den lyder:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.
Om du ställer dig på min sida: berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet.

Jag delar absolut Annikas inställning till bokomslag. Oftast tycker jag inte att de tillför något extra till min läsupplevelse, det är författarens eller förlagets sätt att se på en bok och hur de vill presentera den. Det är egentligen inte någon skillnad på hur marknadskontoret på ett bokförlag tänker jämfört med hur kosmetikaindustrin vill packetera en ny parfym för att nå största möjliga effekt och genomslagskraft. Det är utanverk och bländverk, ett redskap att lura oss konsumenter att köpa, köpa, köpa.

Det går ofta trender i omslag och många är förvillande lika varandra, samma stil, samma typ av foto, samma typsnitt och detta gäller ett tag innan vi kan skönja en ny trend. Originalitet saknas ofta.

torsdag 19 januari 2012

Ann-Charlotte Alverfors - Stjärneklok

Det här är en bok om kärleken som gått för långt, som tagit fel spår och som destruktiv och negativ iställe för allt det ljus, positiva och glada som vi alla föreställer oss att kärlekens kraft kan vara.

Huvudpersonen i Stjärneklok är Tryggve. Han är ungkarl, 47 år gammal, begravningsentreprenör som bor hemma hos mamma och visserligen får all markservice serverad på silverfat men för också en tillvaro totalt hunsad av modern. Hennes makt över sonen bygger på skam och skuld, två känslor som hon behärskar till fulländning och använder mot honom för att nå sina egna mål.

En dag träffar Tryggve kärleken i form av den vackra Hanna och börjar uppträda konstigare och konstigare till Meas stora fasa och hon börjar förlora greppet om honom. De första ronderna vinner Tryggve, medan Mea bidar sin tid och ruvar på hur hon ska ta hem hela spelet mot sonen och hans kärlek. Upplösningen blir gruvelig och blodig men kanske inte helt ovänad

Jag blev lite besviken på den här boken för jag har läst så mycket av Ann-Charlotte Alverfors av högre kvalitet och hon kan bättre.

onsdag 18 januari 2012

Viktoria Zoubkoff, född prinsessa av Preussen - Was mir das Leben gab - und nahm

Viktoria föddes med silversked i munnen som prinsessa av Preussen, dotter till kejsar Friedrich och hans engelska hustru och dotterdotter till engelska drottning Victoria. Hennes bror blev Tysklands siste kejsare Wilhelm II och en syster blev drottning av Grekland.

Hon förväntades göra ett ståndsmässigt gifte men oturligt nog var den man hon blev kär i prins Alexander av Battenberg inte fin nog åt den tyska kejsarfamiljen. Att han var kung av Bulgarien var också en black om foten för den unge mannen, det var en för osäker position och äktenskapet förhindrades efter flera års smärta och längtan för den unga Viktoria. Hon gifte sig istället med prins Adolf av Schaumburg-Lippe som inte hade så mycket som talade för sig förutom att han då var prins. Paret fick aldrig några barn och mitt under första världskriget blir Viktoria änka.

Sedan Tyskland blev republik 1918 förlorade hon många av sina privilegier och inkomster. Livet blev fattigare. När hon var 61 träffade hon en rysk emigrant som utgav sig för att vara av rysk adlig familj, Alexander Zoubkoff som endast var 27. De gifte sig trots hennes familjs protester och det dröjde inte länge förrän Zoubkoff hade förskingrat det som var kvar av Viktorias förmögenhet och stuckit sin väg.

Viktoria avled 1929 helt utblottad och ensam men hade kort dessförinnan hunnit skriva och ge ut sina memoarer, Was mir das Leben gab - und nahm (Vad livet mig gav - och tog). Boken har inga större litterära kvaliteter och detta var långt innan det var populärt att hänga sina X, föräldrar eller bekanta memoarerna så alla får ett väldigt gott omdöme. Den är en smula slätstruken och hon lyckas inte heller på ett övertygande sätt förklara varför hon gifte med Alexander Zoubkoff.

måndag 16 januari 2012

Kathryn Stockett - Niceville

Det finns böcker som skjuts som en pil in i bröstet och stannar där. Kathryn Stocketts Niceville är utan tvekan en sådan bok. Jag var säker på att jag skulle tycka om den efter att ha läst alla bloggkollegors och andra recensioner men att jag skulle älska den så totalt och förbehållnigslöst var jag inte beredd på.

Storyn är säkert bekant vid det här laget. En grupp svarta hembitränden i staden Jackson i Mississippi ställer efter mycken tvekan och övertalning och  med risk för sina egna liv upp och berättar om sina erfarenheter som hemhjälper hos vita fruar i stan. Det komplicerade är att den de berättar för, Skeeter, är en vit kvinna som själv uppfostrats av en svart hemhjälp. När Skeeter tar ställning för de svarta och korsar ras- och klassklyftor fryses hon effektivt ut ur den vita gemenskapen. Hennes tennispartner börjar spela med någon annan, pojkvännens frieri går om intet, inbjudningar till bridgespel uteblir och hon fråntas hedersuppdrag i de vita kvinnornas föreningar.

Kathryn Stockett har skapat en riktig klassiker till kvinnoporträtt i den vita socitetskvinnan Hilly Holbrook. Hon är redo till vad som helst för att nå sina mål och styr Jacksons övriga kvinnor med järnhand. Dessutom är det roligt för en boknörd att läsa en roman där en av de röda trådarna är arbetet med att skriva en bok.

De vitas pengar, makt och inflytande kunde ruinera vilken som helst svart familj. De vita hade makten över jobben, bostäderna och skolan och som en skugga lurade rasdiskrimineringen och Klux klux klan alltid i bakgrunden, redo att lära den svarte som tog sig ton en läxa. Den enda vägen framåt, det enda sättet att förbättra sin situation var för hembiträdena att berätta sin historia trots de hot som svävar över dem. De satte verkligen sina liv på spel.

Jag är övertygad om att detta kommer att vara en av 2012 års stora läsupplevelser. Boken är så intensiv att jag kan känna hettan i amerikanska södern dallra mellan boksidorna och det har givit mersmak. Jag kommer snart att läsa Harper Lees Dödssynden som alltför länge legat som hyllvärmare och bara väntat och som faktiskt nämns i Niceville flera gånger.

söndag 15 januari 2012

Justine Lévy - Place de la Sorbonne

Louise, som är 18 år, sitter på ett café vid Place de la Sorbonne och väntar på sin mamma. Det dröjer, det dröjer länge och mamman kommer inte. Louise hinner dricka flera koppar kaffe, äta en paj, dricka te och röka flera cigaretter medan hon väntar och samtidigt ser hon tillbaka på sitt liv och förhållandet till modern. Att vänta på mamma är inget nytt eller ovanligt. De båda har haft ett minst sagt komplicerat förhållande och Louise har bitvis bott hos sin pappa och då bara träffat mamman sporadiskt.

Medan Louise väntar och vi läser vidare växer en bild av en dotter som älskar sin mamma. Kärleken till mamman är inte enkel deras förhållande har färgats av mammans många svek, hennes tablettmissbruk, hennes många förhållanden och ändå, Louise kärlek är stark. Det är också en stark bok och på bara 170 sidor lyckas författaren förmedla en härlig historia med styrkan av kärlek och bandet mellan mor-dotter som ett ledmotiv. Det är en välskriven bok och en som jag blir varm av, trots allt.


lördag 14 januari 2012

Kulturmiljön hemmavid del 8


Ruin efter en gammal byggnad

På vår fastighet finns lämningar efter tidigare bebyggelse och verksamheter. Det första är ett välbevarat stenfundament, där det idag finns en medelålders granskog. Detta har troligen varit en byggnad vari man hyst boskap. Det är viktigt att den inte skadas ytterligare vid skogsskötsel än vad som tidigare generationer redan åstadkommit, främst att det inte kommer in granrötter och spränger sönder stenkonstruktionen. Tyvärr finns det vid lämningarna inte längre några spår av att människor bott här som t ex vårdträd eller fruktträd.
Den andra platsen är vid en gammal torpruin där det fortfarande växer vårdträd kvar, t ex en lönn som är bevuxen med lunglav. För cirka 30 år sedan gjordes en torpinventering i socknen.  En skylt från därifrån idag markerar platsen  och det är känt vem som var siste boende på här. Den närmaste omgivningen hålls öppen. Vi tycker det är viktigt att det inte får växa igen runt den gamla husruinen.
Skylt från torpinventeringen. Plattan är restprodukt från
tillverkning av tvättmaskinstrumma.

fredag 13 januari 2012

Dickens och Strindberg

Det har väl knappast undgått någon att det är 100 år i år sedan August Strindberg avled i Stockholm. Här finns en utmärkt sida där allt möjligt rörande jubileet finns att läsa om.  Att markera någons dödsår kan jag tycka är lite märkligt, det är ju det oundvikliga slutet på den gärning en person åstadkommit. Dessutom är det lite makabert, om inte det är en dödskult man är ute efter.

Desto roligare känns det att fira att det är 200 år sedan Charles Dickens föddes. Även här finns en sida som tar upp det mesta kring författaren och jubileet. Det är en angenämare känsla att fira någons födelse och början på ett liv än någons död.

Hursomhelst det viktiga är ju att två utmärkta författare uppmärksammas. Jag är inte odelat förtjust i någon av herrarna men känner till och har läst mera av Strindberg. Röda rummet, Hemsöborna, Giftas, En tjänstekvinnas son, Fröken Julie och Ett Drömspel har jag läst eller sett framförda. På Dickens lista finns tyvärr enbart Oliver Twist och Pickwickklubben. Jag har i alla fall bestämt för att försöka läsa något av bägge herrarna i år. Det är de värda.

torsdag 12 januari 2012

Sabine Köttelwesch - Katharina von Westphalen

För sisådär 200 år sedan dominerades Europa av Napolen och hans politik. Var man furste gällde det att noga tänka sig för innan man valde sida, för eller emot Napoleon. Prinsessan Katarina av Württembergs pappa var kung och valde att liera sig med Napoleon. Därför fick pappan Friedrich I sitta kvar på sin tron i Württemberg när flera av hans kollegor som gick emot Napoleon tvingades i landsflykt för att kronan skulle istället skulle gå till en av Napoleons släktingar. Priset fick dottern Katarina betala och det var ett äktenskap med Jerome, lillebror till den franske kejsaren.

Sabine Köttelwesch har skrivit en biografi över prinsessan Katarina som föddes prinsessa av Württemberg och efter giftermålet blev drottning av Westphalen. Detta Westphalen bestod av ett antal tyska ihoprafsade landområden som Napoleon satte Jerome och Kataria att regera över. Katarina hade inget att säga till om i valet av äkta man men kom att älska Jerome över allt annat. Hon förlät honom ständigt alla hans otrohetsaffärer.

När Napoleon förlorade vid Waterloo fördrevs alla hans släktingar från de troner som kejsaren placerat dem på och de var tvungna att gå i landsflykt. Det här ytterligare en berättelse om en kunglig kvinna som användes som en schackpjäs i faderns och fädernelandets politik utan att ha något att säga till om. Jag kan inte sluta att fascineras över dessa livsöden.

tisdag 10 januari 2012

Vinnare i boklotteriet

Först vill jag tacka för alla vänliga gratulationer och kommentarer från kända och okända som strömmat in när bloggen fyllde 1 år. Två vinnare av böcker har jag dragit med hjälp av slumpgeneratorn i Excel. Det var roligt att lära sig hur det fungerar och vem vet när den kunskapen kan komma till nytta igen.

Vinnare till ett signerat exemplar av Jens Liljestrands Adonis är: Spetsig - En bokblogg.
Vinnaren av Madame de Lafayettes bok Prinsessan de Cléves är : Petra Rhodin

Grattis till er båda och hör av er till mig per e-post med era adresser till mimmimarie[snabel-a]yahoo.se

måndag 9 januari 2012

Umberto Eco - Begravningsplatsen i Prag

Umberto Ecos senaste verk Begravningsplatsen i Prag ligger sedan ett par veckor färdiglyssnad men jag har inte kommit mig för att skriva en recension. Sällan har jag tyckt att det varit så svårt att samla tankarna kring en bok och sätta dem på pränt.
Boken är fullproppad med fördomar av alla slag om allt och alla. Det är inte många nationaliteter eller etniska grupper som undgår huvudpersonen Simoninis ettersprutande tal och tankar. Odi ergo sum - Jag hatar alltså finns jag till, detta kan sägas vara Simoninis valspråk eller det som genomsyrar hela hans värld och sätt att se på världen.

Ändamålen helgar medlen brukar man ju säga och trots att jag har passerat flera stadier under läsningen av boken. Jag har varit uttråkad, äcklad, avståndstagade, trött och irriterad i olika grader under lyssnandets gång men ändå har här funnits något som höll mig kvar. Det var själva målet med boken att göra ett försök att förklara varför förintelsen blev möjlig. Läsaren får följa Simoninis långa väg med att skapa "Sion vises protokoll" som det sades var beviset för judarnas konspiration till att ta över världen. Läs mer här.

Under läsandets gång får man sig en rejäl historielektion från andra halvan av 1800-talet. Vi får följa med Simonini till Italien där Garibaldi enar landet, till Tysk-franska kriget 1870-71 och se hur bokens antihjälte är en av männen bakom Dreyfusskandalen i Frankrike.

Jag har verkligen lärt mig något av funderingarna efter läsandet av  Begravningsplatsen i Prag, att det kan vara bra att smälta och fundera kring sina intryck innan fingrarna far över tangenterna fulla av mina första intryck. Den lärdomen ska jag bära med mig.

söndag 8 januari 2012

Födelsedagsutlottning - påminnelse

Eftersom bloggen firade födelsedag härodagen vill jag vill påminna att den som vill vinna antingen Jens Liljestrands Adonis (ett signerat exemplar) eller Madame de Lafayettes Prinsessan de Cleves har fortfarande några timmar på sig, och kan göra följande:

För att vara med i lotteriet har du två möjligheter. Du drar en lott genom att skriva en kommentar. Du får två lotter om du också skriver om utlottningen på din egen blogg och därifrån länkar hit. Skriv gärna vilken av böckerna du är intresserad av att vinna. Skriv din kommentar senast kl 23:59 söndag 8 januari.

Bokmärke att älska

På en shoppingtur i torsdags sprang jag på en ny sorts bokmärke som heter iMark. Med en magnet sitter det fast i boken och med en liten svans kan märka var i boken man är och läser. Se här hur det fungerar.


Det jag valde är i form av en bläckfisk.

lördag 7 januari 2012

José Saramago - Dubbelgångaren

Årets första nobelpristagare i litteratur som jag läst är portugisiske José Saramago som fick sitt pris 1998. En del av nomineringen då löd

”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”

Den här motiveringen tyckte jag inte säger så mycket om vad för slags författare José Saramago är. Nyfiken var jag trots allt och Dubbelgångaren är mitt första möte med en portugisisk författare.

Huvudpersonen är historieläraren Tertuliano Máximo Afonso som av en ren tillfällighet upptäcker att han har en dubbelgångare, en skådespelare han ser i en hyrd videofilm. Han lyckas spåra dubbelgångaren och de möts till slut. Ett spännande möte som får ganska oväntade konsekvenser när de två inte kan sluta tänka på varandra eller hålla sig ifrån varandra.

Dubbelgångaren är en variation på ett gamalt tema, förväxlingskomedin. Är det då en komedi? Njae, inte renodlat här finns inslag av spänning och kanske rentav skräck, livsfilosofi, hämnd och passion. Det låter som att boken har det mesta och det måste jag hålla med om. Jag gillar Dubbelgångaren. Saramago förmedlar sin historia med en stillsam, underfundig humor som inflikas i handlingen lika överaskande som välkommet.

Tertuliano Máximo Afonso är en sympatisk hjälte om inte helt trovärdig i sin roll. Han är blyg och försagd, men envis och jag kan inte annat än att tycka om honom, den lilla människan som genom att spåra sin dubbelgångare öppnar Pandoras box och hamnar i ett tillstånd där det inte finns någon återvändo. Han tacklar ett frågan om vad som egentligen utgör vår identitet med på ett djupgående och filosofiskt sätt som i högsta grad tilltalar mig.

Till sist ett par ord om det udda språkbruket i Dubbelgångaren. Det tar tid att vänja sig vid Saramagos språkbehandling. Dialogerna är förvirrande, de olika replikerna åtskiljs endast med ett kommatecken varför det tar längre tid än normalt att läsa boken.

fredag 6 januari 2012

Självständig prinsessa Sofia Albertina 1753-1829 - Carin Bergström

Som dotter till en kung, syster till två kungar och faster till en kung levde Sofia Albertina en ganska anonym tillvaro. Hon har inte varit mycket mera än en fotnot i svenska historieböcker och visst förtjänar Sofia Albertina mera än så. Carin Bergström har gjort en djupdykning ner i 1700-talets slut och grävt fram prinsessans historia och hon visar sig vara mer än värdig en egen bok.

Prinsessans första 30 levnadsår avhandlas tyvärr på endast en sida av boken, där hade säkerligen funnits mycket mera intressant stoff att hämta om vad som format hennes karaktär och hur det var att växa upp vid hovet i slutet av 1700-talet där fadern kung Adolf Fredrik inte hade så värst mycket att säga till om, medan modern Lovisa Ulrika hade desto mer inflytande. Kanske är det symtomatiskt att Sofia Albertinas liv tar fart, och boken likaså, med att modern dör 1782.

1787 utnämns prinsessan genom sin moders tyska kontakter till abbedissa i stiftet Quedlingburg där hon får regera relativt självständigt och rangmässigt betraktas som ett stadsöverhuvud. Sofia Albertina tillbringa flera år i ett par omgångar i sitt tyska stift tills napoleonkrigen rör om i Europa och hon förlorar sitt stift. Idag är Quedlingburg en riktig idyll med världsarvsstatus, se mera här.

I tidiga tonåren läste jag gång på gång Annemarie Selinkos roman om Dèsirée och kommer ihåg att Sofia Albertina däri liknades vid en förtorkad gammal get. Inte så värst trevligt att få till eftermäle. Hennes familjeliv var nog inte det muntraste. De första 30 åren levde hon i sin moders skugga, hon fick uppleva att brodern Gustav III mördades och att brorsonen Gustav IV Adolf avsattes och förvisades från Sverige tillsammans med hela sin familj.

Sofia Albertina fick också uppleva att den nya ätten Bernadotte besteg hennes fäders tron och tvärtemot vad man kunde tro rådde det en ömsesidig uppskattning mellan de gamla och de nya på Sveriges tron. Bernadotterna var måna om Sofia Albertina och den länk hon var till det förgångna

Carin Bergstöm har gjort en kulturgärning genom att levandegöra en hittills anonym kvinnas liv för svenskarna. Det är därför inte så värst svårt att överse med vissa irritationsmoment i boken, detta att inte översätta franska fraser som har betydelse för innehållet och läsupplevelsen. Man kan inte ta för givet att alla läsare är bevandrad i främmande språk.

torsdag 5 januari 2012

Utlottning - Bloggen fyller 1 år idag

Tänk att det redan gått ett 1 år sedan jag tog ett djupt andetag och kastade mig ut i bloggosfären. Jag har inte ångrat mig en sekund att jag började blogga och tycker vårt första år tillsammans, bloggen och mitt, ska firas.  Hur firar man bäst?

JO, genom att anordna ett litet boklotteri tyckte jag. Två böcker finns för utlottning.







Den första vinsten är Adonis, ett exemplar signerat av författaren Jens Liljestrand.


Den andra vinsten är den franska klassikern Prinsessan de Clèves av Madame de Lafayette som jag skrev om här.

För att vara med i lotteriet har du två möjligheter. Du drar en lott genom att skriva en kommentar. Du får två lotter om du också skriver om utlottningen på din egen blogg och därifrån länkar hit. Skriv gärna vilken av böckerna du är intresserad av att vinna. Skriv din kommentar senast kl 23:59 söndag 8 januari.


onsdag 4 januari 2012

Medeltida borgar, maktens hus i Norden - Martin Hansson

Jag var en riktig lycklig kvinna när jag fann ett par hårda paket under julgranen, den bästa typen av julklappar. En av dem var den utmärkta boken Medeltida borgar, maktens hus i Norden av Martin Hansson.
Jag har sedan tidigare författarens bok Det medeltida Småland, en härlig historisk uppslagsbok om mitt landskap genom de hundratals år som vi brukar kalla medeltiden. Jag blev inte alls överaskad över att Martin Hansson återigen lyckats skapa en fantastisk bok, denna gång om våra borgar. Det är få medeltida borgar som finns kvar i ursprungligt skick idag, de flesta återfinns som ruiner eller kanske bara som en jordhög. Han skriver sakkunnigt och vederhäftigt utan att bli torr eller tråkig.
Författaren lyckas skickligt med att levandegöra borgarna, de som en gång bodde och arbetade där eller de slag som stod kring borgarna. Eftersom Martin Hansson verkar vid Smålads museun är det naturligt att många av exemplen i boken kommer härifrån. Till min glädje upptäckte jag att det finns det flera borgar i närheten där jag bor som jag inte varit medvetna om. Resterna efter Hönshylte borg och Källarholmen kommer naturligtvis att bli givna utflyktsmål till våren.

tisdag 3 januari 2012

Råttfångaren i Hameln

De flesta känner nog till sagan som är känd sedan 1300-talet. Den lilla tyska staden Hameln drabbas av en råttinvasion. En flöjtspelare erbjuder sig mot betalning att rensa staden på råttor. Han spelar på sin flöjt och alla råttor följer efter de lockande tonerna och drunkar i närbelägna floden Weser. När väl råttorna är döda vägrar staden betala flöjtspelaren.

Hans hämnd är grym, när stadens befolkning är i kyrkan går han än en gång spelande genom staden och lockar denna gång bort alla stadens barn som försvinner in i en underjordisk grotta. Kvar är bara två barn, ett blint och ett lamt som kan vittna om vad som hände.

Jag ramlade över en förtjusande version av The pied piper of Hamelin på Engelska i översättning av Robert Browning med sång av barn och en fantastisk uppläsning. Det var en glädje att återse Råttfångaren efter så många år och på ett så vackert sätt.

måndag 2 januari 2012

Dearest Missy - Diana Mandache

Jag har tillbringat jul- och nyårshelgen i sällskap med tre historiska och intressanta kvinnor. Tidigare har jag skrivit om Elise Ottesen-Jensen och snart kommer min recension om boken om den svenska prinsessan Sofia Albertina.

Dearest Missy är den kortare varianten på titeln på min tredje kvinnliga läsvän i december. I sin helhet heter boken Dearest Missy. The Letters of Marie Alexandrovna Grand Duchess of Russia, Ducess of Edinburgh and of Saxe-Coburg and Gotha and of her daughter, Marie Crown Princess of Romania 1879-1900.

Jag har länge varit fascinerad av just det här färgstarka barnbarnet till engelska drottning Victoria som vi 17 års ålder giftes bort med kronprinsen av Rumänien och skickades ensam långt hemifrån utan att veta det minsta om livets realiteter. Marie blev strax efter bröllopet illamående och förstod inte alls varför det var så. Hon var bitvis mycket olycklig i sitt nya hemland där hon hölls hårt av kungen och hovet och inte tilläts ha vänner, roa sig eller resa.

Breven som sträcker sig från Maries barndom fram till 1900 är en fascinerande inblick i ett kvinnoöde som idag är väldigt främmande för oss. Maries mor, som för enkelhetens skull också heter Marie, skrev utförligt och uttömmande till sin dotter och försökte hålla hennes humör uppe. När det efter några års äktenskap riktigt börjar storma kring dottern och hon har haft ett förhållande med en officer och det är oklarheter kring vem som är far till barnet hon väntar är mamman hennes främsta supporter och vän.

Mor och dotters släktingar satt på troner runt om i Europa och de själva kände i stort sett alla i de kungliga kretsarna. Breven handlar om deras släktingars görande och låtanden, äktenskapsförhandlingar kring yngre familjemedlemmar, graviditeter, missfall och skilsmässor i deras omgivning men också om barnuppfostran, vardagsliv, klänningar och hur man ska undvika att bli gravid på nytt alltför snart igen.

Jag har varit helt fascinerad och knappt kunna släppa den nästan 400 sidor tjocka bok och känner mig ödmjuk att jag mer än 100 år senare kan få ta del av vad mor och dotter intimt skrev till varandra, deras utbytta förtoenden, tankar och känslor. För en historienörd som jag är boken ett verkligt fynd och till min tillfredsställelse läser jag att det planeras en uppföljare med brev från åren 1900-1920 vilket jag otåligt ser fram emot.

Diana Mandache som redigerat boken driver också en blogg om Marie av Rumänien och genom hennes försorg kan den som vill också bli vän med den forna rumänska drottningen på facebook.

söndag 1 januari 2012

Föresatser för läsåret 2012

Det var länge sedan jag slutade med nyårslöften, men ett par bra föresatser vad jag hoppas hinna med inför läsåret 2012 är väl aldrig fel?

Mitt läsa-nobelpristagar-projekt har pågått i många år nu och för att få struktur brukar jag föresätta mig att läsa sex nya författare exklusive årets pristagare. Det ligger redan ett par i hyllan och väntar så det verkar lovande. Nu har jag ju dessutom blivit antagen till 7,5 poängskursen i Nobelpristagare vid Umeå universitet, så  detta ämne blir än mer högintressant i år.

Då jag har fått hedersuppdraget att vara bloggambassadör för bokmässan 2012 där nordisk litteratur står i fokus, kommer jag att lägga lite extra krut på våra grannländer och kanske mest av allt på Danmark som inte bara ligger närmast oss geografiskt utan också är det land jag känner mest för.

Det verkar som att jag har lite pippi på olika pristagare, men faktum är att jag ska försöka läsa något av samtliga Piratenristagare och Augustprisvinnare också. En eller annan av dessa hoppas jag hinna med under 2012.

Eftersom 2012 utropats till Strindbergår hundra år efter Augusts bortgång tänkte jag försöka hinna med att läsa lite av en av våra största skalder.

Till sommaren planerar vi en resa till Skottland och då vill jag hinna med en och annan skotsk författare också, men de köps nog på plats skulle jag tro.

Mest av allt hoppas jag fortsatt bli inspirerad av alla duktiga och entusiasmerande bloggare med era boktips. Hipp, hipp hurra för ett underbart läsår 2012!