lördagen den 22:e september 2012

Sara Beischer - Jag ska egentligen inte jobba här

Sara Beischers bok Jag ska egentligen inte jobba här är bra, mycket bra till och med. Samtidigt som den är ett inlägg i debatten om privata äldreboenden handlar den lika mycket om en ung flickas resa och utveckling under ett år. Moa är 19 år. Hon har skådelspelardömmar och är nyinflyttad till Stockholm. För att försörja sig innan hon kommer in på scenskolan jobbar hon på det privata äldreboendet Liljebacken.

Parallellt får läsaren följa Saras privata liv där hon sitter på caféer och läser pjäser eller smyger in på genrep och hennes första stapplande steg på äldreboendet och hennes första möte med gamla kroppar, med kiss och bajs och döden. Det äcklar och skrämmer henne till en början. Läsaren får ta del av de äldres ångest inför döden men också glädjen över att se en vitsippsbacke och hur kärlek på boendet kan gestalta sig.

Sara Beischer skriver rakt och realistiskt och skildrar verkligenheten sådan som den är. Här finns viktiga tankar att ta till sig, t ex att det är ett mycket tungt ansvar som läggs på unga och outbildade människor för ett sådan arbete. Hade det gällt barn i förskolan hade det inte accepterats skulle jag tro, men med äldre verkar det inte vara lika noga. Vi får följa en Moa som mognar och förändras genom sitt arbete. Gradvis märker hon att hon faktiskt tycker om de gamla och sörjer när de går bort. I slutet av boken låter hon sitt hjärta segra och beskrivningen över hur en av de boende, Gullan, sitter och väntar på henne är hjärtsnörpande och så verklig.

Detta är helt klart en av de bästa böcker jag läst i år. Liksom många andra har jag en nära anhörig på boende och känner att hon har det bra som har utevistelse flera gånger i veckan och tas om hand på ett fint sätt. Man slutar inte att vara människa bara för att man blir gammal. Jag lyssnade på ljudboken och Kerstin Andersson gör en utmärkt, nyanserad uppläsning. Andra som läst och skrivit om Jag ska egentligen inte jobba här är Bokpotaten och Pocketlover.

4 kommentarer:

Malin sa...

Jag älskade den här boken, och den är verkligen rakt på sak som du säger. Hoppas verkligen att fler kommer att läsa den för den är, som du säger, ett viktigt inlägg i en viktig debatt när det gäller äldre.

Läst, sett & hört sa...

jag tänker verkligen läsa denna även om jag kan tänka mig att den är skakande. jag läste Kirsten Thorups Ingenmansland om en 90-årig man som bodde på ett äldreboende och var på väg in i en demens. han hade just ingen som förstod sig på honom eller var särskilt intresserad. man ryser.
bra att ämnet ventileras

mimmimarie sa...

Malin: de allra flesta som jobbar inom äldrevården är riktiga vardagshjältar.

Läst, sett & hört: jag ska kika lite närmare på Ingenmansland.

Ylva sa...

Jag tyckte också om den. De flesta av mina nära har haft det bra på äldrehem, men mamma har en urgammal moster som inte får komma ut någonsin. Där sitter hon ensam, klar i huvudet och uttråkad, så sorgligt!