måndagen den 5:e mars 2012

Carl-Henning Wijkmark - Stundande natten

Det har tagit mig lite för lång tid att komma till skott och läsa 2009 års Augustprisvinnare, Carl-Henning Wijkmarks bok Stundande natten och det var har boken inte förtjänat. Kanske skrämmer temat med en grupp män som ligger för döden, kanske får jag nog av sjukvården genom mitt arbete och vill läsa annat när jag är ledig. Hursomhelst är jag glad att jag tog mig i kragen och slutligen kom till skott.
Det är en helt enkelt briljant bok om ett ämne som vi idag ryggar för men avhandlas på ett naturligt och inte särskilt skrämmande sätt av Carl-Henning Wijkmark. Visst kan den här boken ses som inlägg i debatten om de ständiga nerskärningarna inom vården och hur dåliga vi i Sverige är på vård i livets slutskede, men först och främst är det utmärkt och faktiskt medryckande läsning.

Fyra män ligger på sal 5 och väntar på döden. Den förste träffar läsaren aldrig då han ligger bakom en skärm och knappt inte talar. De övriga är Börje, Harry och Hasse där den sistnämnde är bokens berättare. Det är han som är kvar till sist när först mannen bakom skynket gått bort och de andra två valt att förkorta sina liv på ett okonventionellt men ändå under omständigheterna behagligt sätt. Hasse lånar böcker från bokvagnen och försöker läsa sig till insikt om döden, han funderar över en grupp människor som varje dag köar utanför hans fönster och tröstas och peppas av två underbara och medkännande sjuksköterskor som heter Angela och Birgit för att orka med sin sista tid.

Språket är vacker, nästan poetiskt och jag önskar jag fick läsa en annan, mera positiv bok, av samma författare för att mera ohejdat njuta av hans författarstil.  

2 kommentarer:

Petra Rhodin sa...

Läste Stundande natten för ett par år sedan och tyckte mycket om den. En tänkvärd bok.

Ylva sa...

Tack för tipset! Nu har jag också läst och gillat.