måndag 28 februari 2011

Tematrio - Bokreafynd

Lyrans tematrio den här veckan handlar om de bästa bokreafynden, i år eller andra år.

1. Det bästa fyndet någonsin är Den svenska historien i 15 delar. Verket utgavs 1977 och jag har nog köpt det någon gång på 1980-talet. Jag har inget minne av vad jag betalade men hur mycket eller lite det var så var det värt varenda krona.
2. Prismas Stora örtabok har följt mig genom många år. Ytterligare ett bokreafynd som jag har haft stor glädje av när det gäller egen odling eller insamling av vilda växter och örter och hur man ska hantera dem och vad de hjälper mot.
3. Bonniers Stora Bok om Måleriets historia har jag inte haft i så många år, men är ett fantastiskt verk att slå upp konstnärer, termer och verk i. Dessutom så vackert att bara bläddra i.

söndag 27 februari 2011

Ovanlig egenskap eller förmåga

Av författaren Monika Hägg har jag fått ett frivilligt uppdrag som går ut på att berätta någon ovanlig egenskap eller förmåga som jag kanske inte har så mycket nytta av men som ändå är småkul att ha.

Ok, jag kan tänka mig mer än ett svar på den här frågan men kanske är det läge att berätta om min samlarmani.

Den har skänkt mig mycket glädje och gett mig kunskap på vägen men kanske blivit just en mani. Jag samlar på slott. Ja alltså, helst av allt vill jag ju besöka slotten och ta en rejäl tur genom gemak och salar men i brist på de i alla fall titta på dem utifrån, fotografera och ströva kring i parken kanske. I dagsläget har jag varit inne i 115 slott i Sverige och utomlands. Det senaste var Wavel slott i Krakow i höstas.

Ofta har innehavarna av slotten haft en betydande ställning i sitt land eller region och den historien får man så att säga på köpet i mitt slottssamlande.

Parallellt med denna arkitektoniskt smaksatta mani samlar jag också på vykort av slott. Antalet vykort har jag inte räknat på länge men de är prydligt samlade i pärmar, sorterade landskapsvis för Svenska slott och landsvis för de utländska.

Den här frivilliga utmaningen om att beskriva en dold egenskap eller förmåga skickar jag vidare till två bloggande vänner: Annmarie och Joanna.http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.com/

Gustav IV Adolf - Mats Wickman

Det var drygt 60 år sedan det skrevs en biografi om Gustav IV Adolfs liv och förra året, lagom till 200-års jubileet av hans avsättning från den svenska tronen passade journalisten Mats Wickman på att skriva ihop en levnadsberättelse.

Wickmans kungliga biografi har säkerligen haft ambitionen att spegla tiden och dess skeenden och hur Gustav Adolf , både som kung och som kringirrande resenär i Europa. Europas historia vid den tid beskrivs bättre än vad Gustav IV Adolf liv gör. Författaren når dessvärre inte ända fram i sin ambition.

Gustav Adolfs liv var som en omvänd klassresa. Att födas som arvprins, tillträda som kung bara för att 13 år senare avsättas p g a missnöjet med hans styre och sluta sitt liv som kringirrande i Europa, misstänksam mot alla och envar och utfattig. Det är ett spännande liv och vi läsaren får smakbitar längs vägen men jag saknar mycket. Boken täcker kungens liv på ett oregelbundet sätt, här finns stora vita fläckar bl a förhållandet till hans mor, drottning Sofia Magdalena, springer han förbi med några korta meningar. Andra aspekter, kanske mer kittlande lägger författaren stor tyngdpunkt vid. Jag tänker på vilken tyngdvikt han lägger på att beskriva den avsatte kungens kärleksliv, hans sexlust, älskarinnor och umgänge med prostituerade. Den avsatte kungen har i 200 år stämplats som sinnessjuk och författaren försöker tyvärr inte ge sig på en alternativ förklaring till Gustav Adolfs många gånger irrationella handlingar.

Jag köpte boken i blindo, på bokrean från en nätbokhandel och hade jag haft chansen att bläddra i den först skulle det aldrig blivit ett köp. Det framgår att Wickman endast använt sig av böcker och annan tryckt litteratur för att göra en sammanställning och inte gjort någon egen källforskning i arkiven. Boken är lättläst och för den läsare som är nyfiken på mannen och tiden där han verkade, kan den vara en inkörsport till en av de mest spännande och händelserika årtionden i europeisk historia men tyvärr tillför den inget nytt i Gustav IV Adolf tragiska liv.

lördag 26 februari 2011

Ormens väg på hälleberget - Torgny Lindgren

När boken kom ut 1982 blev det Torgny Lindgrens egentliga genombrott som författare och den har översatts till flera språk. Jag tycker själv att det är konstigt att det har dröjt tills nu innan jag läste den. Kanske beror det på att jag känner till handlingen. Den här gången har jag sett filmen före jag läste boken och bägge två var mycket bra. Det var i och för sig ett tag sedan jag såg filmen som hade premiär 1986 men den har etsat sig fast hos mig. Många duktiga skådespelare figurerar i filmen som Ernst Günther, Stellan Skarsgård, Stina Ekeblad, Pernilla August m fl.

Att titeln är biblisk, rån Ordspråksboken, förvånar mig inte. Dessutom i vanlig Lindgrensk stil finns det många hänsyftningar till bibeln i boken. Språket är västerbottnisk dialekt och läsglädjen/lyssnarglädjen förhöjs ytterligare av att det är författaren själv som på sitt oefterhärmliga sätt är uppläsare.

Handlingen då? Jo, i korthet är det historien om en familj i Västerbotten i mitten av 1800-talet som inte kan försörja sig eller betala sitt arrende. De har skuld till handlaren i byn, först till fadern och sedan till handlarns son, och de tar ut skulderna i natura så att säga. Tre olika kvinnor i famlijen tvingas till samlag med handlarn för sin och sin familjs överlevnad. Slutet ska jag inte avslöja men nog tyckte jag det var lite snopet i alla fall.

fredag 25 februari 2011

Maeve Binchy bjuder på novell

Jag roar mig ganska ofta med att surfa runt och besöka olika författarbloggar. Det är milsvid skillnad i kvaliten på deras olika hemsidor. En del berättar mer om sig själv än vad andra gör medan vissa författares sidor enbart verkar gå ut på att sälja sina verk.
Ikväll halkade jag in på den irländska författarinnan Maeve Binchys hemsida. Hon bjuder på en short story, en liten söt och tänkvärd novell i vår själviska tid.

Bokbloggsjerka 25 – 28 februari

Den här veckan lyder Annikas jerkafråga:
Hur mycket pengar spenderar du på böcker varje månad?

Svar: Det varierar såklart över året. Den här månaden har jag lagt 420 kronor på sex böcker. I januari köpte jag inga däremot. Jag handlar en hel del på antikvariat och när vi reser försöker jag köpa litteratur med lokal färg. Jag lånar mycket på biblioteket och har tur som har en svärmor med en välfylld bokhylla. I medel över året? Tja, kanske 200 kronor i månaden.

torsdag 24 februari 2011

Bokreafynd

Då alla bokbloggare verkar lägga ut antingen listor eller bilder på sina fynd tänkte jag vara härmapa och göra detsamma. Det blev inga romaner i år heller tyvärr och alla faktaböcker har historiskt tema. Monarkerna Gustav IV Adolf och Ivan den förskräckligen av Ryssland kräver väl inte någon större presentation.

Mera okänd är Wilhelm von Habsburg, en för mig helt okänd figur men som lockade till köp när jag fick veta att han haft så disparata skepnader som ärkehertig, brittisk spion, tysk fascist, playboy i Paris och Ukrainas befriare.

Ett bra mycket stillsammare liv har säkert Wilhelmina Elmquist från Elmeboda i Småland fört, men hon sparade alla brev hon någonsin fick i sitt 1875-1973 och det är de som ligger till grund för den lilla bok i samligen som kanske lockar mig mest av alla.

Boken om Auschwitz är inte så svårt att motivera varför jag köpte, dessutom vill jag har något mer beständigt därifrån än fotografierna vi tog när vi var där i november. Sist men inte minst boken "Frillor, fruar och herrar - en okänd kvinnohistoria". Jag har ännu inte bestämt om jag ska behålla den själv eller ge bort den i present. Jag vet den perfekte mottagaren nämligen.

onsdag 23 februari 2011

Böckerna om katten Fräs

De charmiga böckerna om den lilla katten är ett bara ett måste för alla djurälskande barn (och vuxna för den delen). I första boken Fräs – den lilla panterkatten tar berättelsen sin början. Då är Fräs en liten kattunge som av någon anledning befinner sig i ett stenbrott och hans mamma är långt borta. En rovfågel lurar på honom som sitt byte men han lyckas undkomma. Han tar sig på darriga och trötta ben ifrån den farliga platsen och söker skydd i en traditionellt kringbyggd gård. Här får Fräs stanna, får god mat som sillstjärtar och räkor men även här lurar faror. Gårdshunden Muskot och den gamle slagskämpen till katt – Kasino, är till en början inte odelat förtjusta att hushållet utvidgas.

Böckerna om Katten Fräs är fyra till antalet: Fräs den lilla panterkatten, Fräs och Esmeralda, Fräs och snöstormen och Fräs på Äventyr. Jag har läst nr 1 och 3 i serien och kommer att försöka få tag på nr 2 och 4 också. Två av Isabelle Halvarssons tidigare böcker har jag också läst med glädje. De heter Vrakgods och Blodsband och utspelar sig på skånska Österlen för några hundra år sedan. Författaren har också börjat ge ut en serie om en liten hund som heter Puzzel. Han är smuggelhund, vilket verkligen ett aktuellt ämne att tackla i en barnbok.

tisdag 22 februari 2011

Hunden - Kerstin Ekman

Jag har i helgen lyssnat klart på när Helena Brodin läser Hunden av Kerstin Ekman. Vilken upplevelse! Årets första 5-poängare för min del. Vilken text, vilket innehåll och vilken suverän uppläsning. Boken som kom ut 1986 är väl kanske egentligen är en novell kan varmt rekommenderas. Jag läser på Wikipedia att den filmats och det vore roligt att se den någon gång.

Handlingen är i korthet den att en valp kommer bort sig från tiken i samband med isfiske. Mirakulöst nog går han inte under på fjället eller myren utan lär sig den svåra konsten att överleva på vad naturen kan ge honom. Vi får följa valpen som blir unghund under årets gång. Vad han jagar, vilka hans rivaler om födan är och hur han reagerar på när han som förvildad hund återigen stöter ihop med människor. Boken lär vara baserad på en verklig händelse.

Kerstin Ekman är en mästare i konsten att beskriva naturen, jag har tidigare njutit av hennes andra alster, men det har aldrig varit så tydligt som här. Att lyssna på uppläsningen var som höra en naturfilm beskrivas åt sig utan bilder. Älggräset vajar, snålblåsten viner över fjällvärlden, de små musungarna i boet hunden äter upp, storlommen som skriker, ja listan kan göras lång.

Både i verkligheten och i boken får berättelsen ett lyckligt slut. ”Den gråe” som han kallas boken igenom slutar aldrig att lyssna efter något och vänta på något, detta något som ingen annan kan se eller föreställa sig.

Jag är själv hundägare och känner igen så mycket i Ekmans skickliga beskrivning av hundens beteende, dess sätt att lyssna, slicka tassarna och söka. Hjärtat blir både varmt av den fina beskrivningen och snörps på samma sätt åt när i min ”matteroll” kan känna ångest inför att det var min hund som sprang bort. Trots det hjärtknipande i berättelsen om en ensam liten hundvalp i vildmarken förfaller aldrig Ekman till tycka-synd-om-de-små-djuren-syndromet och här är helller ingen Disneyfiering av djuren och naturen. Helt enkelt en briljant bok.

måndag 21 februari 2011

Litterär mat - Currywurst

En liten hobby, eller snarare egenhet, som jag har är att då och då vilja äta vad hjältarna och hjältinnorna i mina böcker äter. Denna gång – Currywursten. Efter en del surfande på nätet hade jag hittat ett par recept som låg till grund för kvällens maträtt
På Wikipedia kan man läsa följande

Berliner Currywurst utmärker sig genom att ha två grundläggande varianter: med eller utan tarm ("mit und ohne darm"). De tillagas genom att stekas och sedan skärs de i bitar. Sedan läggs ketchupsås och rikligt med currypulver över korven. Det finns även varianter med cayennepeppar som man får på begäran. Vidare kan man få Worcestershiresås eller en blandning av lök och chili.”

Tyska goda vänner till oss hävdar att currywursten ska avnjutas med bröd och absolut inte med fyrkantiga potatis (pommes). Till denna anrättning ska man om man vill vara historiskt korrekt dricka varm kakao ur glasflaskor och inget annat. Mina goda vänner hävdar att currywursten är mer än en måltid, det är en livsstil.
I Berlin som gör anspråk på att vara currywurstens hemort och där rätten föddes, tvärtemot vad vi som läst Uwe Timm lärt oss, finns t o m ett currywurstmuseum. Kika här om ni är nyfikna. Hur det än förhåller sig med ursprunget har det satts upp minnesplaketter över den första currywursten i både Berlin och Hamburg. Läs mera om en äkta tysk currywurstlåda här.

Nå, vad får currywursten för betyg nu då? Det var ju såklart inte samma sak som att stå vid en tysk korvalåda och slafsa i sig maten, men ändå, helt ok, trots att tomatsås/ketchup inte tillhör mina favoritsmaker, men curryfierad tomatsås var faktiskt helt ok.

Är det någon som har tips på fler kända litterära maträtter jag kan ge mig i kast med?

Bokbloggsjerka 18-21 februari

Vilken är din favoritkaraktär är veckan jerka fråga?

Jag har funderat en del i helgen men ganska så snart kommit fram till att min favvis är Karl-Oskar från Utvandrarserien. Han är en man som vågade ta steget ut i det okända, ta sin familj och bryta upp från allt som var känt och vant och ge sig av till Amerikat. Om han visste vilka prövningar som väntade honom over there, skulle han ändå ha gjort resan för nästa generations skull? Vilhelm Moberg skildrar Karl-Oskar med värme, förståelse och på ett realistiskt sätt. För min del tillhör han en av 1900-talets svenska litterära hjältar.

Tematrio om bloggande

Denna vecka handlar Lyrans tematrio om läsande och bloggande. Egentligen skulle jag kunna ta och CTRl + C och sedan Ctrl + V från Lyrans egna tankar. De speglar mig och mitt läsande jättebra, men nu får jag anstränga mig för att vara lite mera originell.

1. Jag märker att mitt läsande har ändrats i och med att jag började blogga själv för 1½ månad sedan. Tidigare var jag en passiv bloggläsare som stod vid kanten hurrade mest. Att starta en egen blogg var ett slags nyårslöfte. Jag älskar att läsa och jag älskar att skriva, så varför inte skriva om det jag läser. Strunt samma om inte så många läser det jag skriver, jag skriver ändå för min egen skull.

2. Bloggandet har öppnat nya dörrar. Jag deltar i läsutmaningar bokgeografi, läser så mycket tyskt jag bara orkar med inför höstens mässa i Göteborg, fortsätter att beta av nobelpristagarna (just nu har jag 60 kvar), har föresatt mig att läsa alla Augustprisvinnare oxo, men sedan får det nog räcka med listor för min del ett tag framöver.

3. Där jag bor är det inte över sig stort intresse för bokcirklar. Jag har med hjälp av det lokala biblioteket försökt starta bokcirkel i över ett år nu utan att mötas av något större intresse. Att blogga själv, att hänga i bloggosfären och delta i facebookcirklar blir ett slags substitut för en bokcirkel IRL.

söndag 20 februari 2011

Skrivaruppdrag

Ett nytt uppdrag har kommit min väg. Jag ska komma med några boktips till Sockenbladet som ges ut där jag bor. Sockenbladet kommer ut fyra gånger om året och det är invånarna i trakten som själva skapar innehållet och skriver artiklarna. Bladet delas ut gratis till alla hushåll i trakten, men det går även bra att prenumerera, Det roliga är att jag får disponera spalten precis som jag vill och lägga upp arbetet själv. Efter lite funderande har jag bestämt mig för att satsa på ett tema var gång och skriva om tre böcker som på något sätt hör ihop. Den första bokspalten kommer att handla om tyska författare, ett inte helt okänt tema för oss bokbloggare i år. De här böckerna har jag valt att skriva om:

Uwe Timm – Upptäckten av currywursten
Patrick Süskind – Parfymen
Selma Mahlknecht – Ingen fara

lördag 19 februari 2011

Skynda att älska - Alex Schulman

Jag minns att jag sett något reportage om familjen Schulman när de tre pojkarna var små men inte reflekterat så mycket över det då. Att Alex Schulman som vuxen är en ganska kaxig typ och ibland rent av otrevlig, men inte värre än att det har gått att undvika honom. Jag brukar göra så med folk jag inte tycker om, enklast att inte bli uppretad i onödan. När jag lyssnade på Alex Schulmans sommarprogram blev jag tvungen att göra en ganska rask omvärdering av honom. Efter att ha läst Skynda att älska är jag omvänd kan jag säga. Ett vackrare skrivet porträtt av en far får man leta efter. Alex skyggar inte för att berätta om dåliga sidor hos pappan men det är de ljusa minnena som dominerar, de flesta av förlagda till sommarstället i Värmland.

Efter pappa Allan Schulmans död nekar Alex att sörja, det är en sorgeprocess som kom av sig.  Det går fem år innan han besöker torpet igen efter pappans död. När han så börjar gå i terapi tar han tag i känslorna kring pappans död och börjar äntligen sörja. Boken är skriven på ett milt och lågmält sätt som jag i första hand inte förknippar med Alex Schulman men det är roligt att se att han har flera strängar på sin lyra. Han beskriver sin pappas åldrande, hans pillertrillande och dödsångest på ett fint sätt och tårarna rullade över mina kinder när jag läste slutet av boken. Nu ser jag fram emot att också ta del av hans senaste bok, ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”.

fredag 18 februari 2011

POETS

Nej tyvärr, ingen litterär anspelning idag utan en rolig förkortning jag hörde idag på Linnéuniversitetet. Vilken outsinlig källa av kunskap finns inte där?

Piss Off Earyly Tomorrow Saturday.

Så det gjorde jag, stack en timme tidigare från föreläsningen. Kanske huvudvärken bidrog oxo :-)

Kurslitteratur

Idag är det föreläsning på Linnéuniversitetet i Växjö. Jag är inne på min fjärde termin på distans på kursen Hållfast Familjeskogsbruk och idag ska börja på ny modul i Trätekning och träkunskap. Vi som läser träffas 3-4 gånger per termin antingen för föreläsningar eller för en exkursion till något skogsanknutet. Nu blir det helt annan litteratur än vad jag normalt skriver om här ett tag framöver, fast jag ska hinna med min vanliga andliga spis också.  Mer om min kurs här.

torsdag 17 februari 2011

Boktävling.


Jag deltar i utlottningen som enbokcirkelföralla anordnar. Vinsten är en novellsamling som det senare ska bokcirklas om på nätet.

Kulturens värld

Jag brukar få låna Kulturens värld av svärmor som prenumererar på denna utmärkta tidskrift. Den kommer ut fyra gånger om året och här finns alltid något intressant för oss som gillar kultur i allmänhet, konst, historia och resor. I varje nummer finns recensioner av nya böcker och vissa presenteras mer utförligt i egna artiklar. I årets första nummer ser jag speciellt fram emot att läsa en artikel om att biografin fått en renässans igen och är ”åter inne från kylan”. Vidare kan man läsa om ”Dramat på Hotel Leopold” som handlar om Victoria Benedictsson och Georg Brandes. ”Dandyn” behandlas också och kanske en av dess främsta företrädare författaren Oscar Wilde.

Vidare kan man läsa om de Romerska baden i Bath, varifrån jag har speciella minnen när jag mitt i vimlet blev bestulen på min handväska. De antika villorna i Tivoli i Italien blir en annan artikel jag kommer att sluka. En högtidsstund ligger framför mig alltså.

onsdag 16 februari 2011

De nyvälborna - Christina Wijkmark

Med undertiteln ”En berättelse om släkterna Gyldenstolpe och Ehrensteen” är en sådan bok som jag så gärna läser. Det är inte ofta man får en inblick i hur människorna på 1600-talet tänkte, tyckte och vad de satte på pränt i brev. Boken handlar om några generationer av släkterna Gyldenstolpe och Ehrensteen. Männen i de bägge familjerna klättrade på samhällsstegen och adlades under Sveriges stormaktstid. Breven mellan de olika familjemedlemmarna handlar inte bara om släktens angelägenheter utan här får vi handfasta råd hur en adelsyngling skulle lyckas i maktens korridorer. Det mest rörande att läsa är Edvard Ehrensteen som på sin ålders höst har hand om sitt barnbarn och namne när föräldrarna reser utomlands i kronans tjänst. Hans brev till Edvard juniors föräldrar om den lilles bedrifter och framsteg är härliga att ta del av.

Christina Wijkmark har skickligt sytt samman de bägge familjernas bakgrund med breven och satt detta som en slags familjekuliss till Sveriges 1600-tals historia där tidens mäktiga personer passerar revy. Läsaren får flytta med familjerna från Småland till Åbo i Finland och hem igen till Stockholm, och det görs utflykter till Upplands landsbygd och fredsförhandlingar i Holland. Det är en njutning att läsa en så pass välskriven bok och för en stund få göra en tidsresa och sjunka in i Sverige och Finland för 350 år sedan.

Fynd i föräldrahemmet

Fortfarande efter att lämnat mitt föräldrahem sedan många år hittar jag då och då några av mina gamla böcker när jag är där på besök. I helgen var det dags för Halmstadbesök igen och min vana trogen rotade jag runt lite grand. Ett helt gäng med Selma Lagerlöfböcker med min namnteckning i fann jag. Det var helt ur mitt minne att jag samlade på hennes verk så maniskt då.
Lite roligare var det att hitta klassiker av Pär Lagerkvist och Ivar Lo-Johansson respektive som jag säkert kommer att läsa om vad det lider. Böckerna om Halmstad får sin plats på hyllan för hembygdslitteratur.

tisdag 15 februari 2011

Brunstkalendern - Emma Hamberg

Brunstkalendern är historien om tre systrar, uppväxta på en bondgård med kossor. Där håller man noga reda på när de olika korna brunstar och ska insemineras med tjursperma ur frysen med hjälp av en s k brunstkalender. En av systrarna, Åsa, skulle också behöva en sådan kalender. Hon har i många försökt bli gravid utan framgång. En annan av systrarna, Lena, har inte dessa problem. Hon har fyra barn och hennes tid och ork räcker helt enkelt inte till när hon har en man som hellre jobbar än är med sin familj. Den tredje systern heter Marie. Hon har inga barn men däremot en stor hund. Historien rör sig kring systrarna och deras disparata liv tills en familjetragedi sker och allting ställs på sin spets.

I Brunstkalendern kommer alla känslorna, om inte på en och samma gång, så i alla fall i en och samma bok. Kärlek, sorg, avundsjuka, längtan, ömhet, ånger, sexuell drift m m, allting finns här. Det är lätt att identifiera sig med bokens olika karaktärer. Systrarna har alla både tilldragande och frånstötande karaktärsdrag, precis som vi själva och våra vänner. De flesta av oss känner nog en Åsa, Marie eller Lena eller har drag av dem.

Det är min andra bok av Emma Hamberg. För några år sedan slukade jag Mossvikenfruar och gillade den och denna är nog t o m snäppet bättre. Författaren har ett enkelt och rättframt språk och handlingen glider lätt och historien känns trovärdig (nåja, för det mesta i alla fall).

Böckerna bakom filmen

Bioaktuella filmen The King’s Speech är en som jag verkligen vill se, annars brukar det inte bli så mycket bio. Engelska filmer med historiskt tema är oftast en garanti för god kvalitet, historisk korrekthet och finfin underhållning.

Jag har en extensiv samling av memoarer och biografier om den engelska kungafamiljen. Här är fyra om den närmaste familjen till den stammande kungen.

George VI av Patrick Howarth är en biografi om mannen ifråga. Storebrorsan Davids liv, han som abdikerade från tronen är omfattande utrett i King Edward VIII av Philip Ziegler. Det är en tegelsten på över 600 sidor och ger en bra bild av mannen som jag upp tronen för sin livs kärlek till Wallis Simpson. De kungliga brödernas föräldrar skildras i varsin bok, pappa kungen i biografin King George V av Harold Nicholson. En av de allra bästa biografier alla kategorier som jag läst är av mamma drottningen. Den heter Queen Mary och är skriven av James Pope-Hennessy. Han kunde verkligen konsten att sätta färg på en bok och ge ett liv åt länge sedan döda karaktärer. Han målar en palett i ord så det är inte svårt att se den stränga drottning Mary som ung flicka växa upp i London i mitten av 1800-talet.

måndag 14 februari 2011

Bokbloggsjerka

Bokbloggsjerka vill denna vecka att vi skriver om vilka böcker vi läser just nu. Jag har ofta mer än en bok på gång samtidigt. Jag läser eller lyssnar i olika böcker i olika situationer. Just nu har fem böcker på gång.
  • Goethes ”Den unge Werthers lidande” läser jag inför facebookcirkel i slutet av månaden. Det är ganska många år sedan jag läste den på gymnasiet och då gillade jag den inte. Nu hoppas jag att min smak har ändrats såtillpass att jag kommer att uppskatta den mera nu andra gången.
  • De nyvälborna” av Christina Wijkmark. En historisk faktabok om 1600-talsfamiljerna Gyldenstolpe och Ehrensteen. Jag har ofta både en historisk faktabok och en skönlitterär på gång samtidigt.
  • Kerstin Ekmans ”Hunden” har jag precis börjat lyssna på i bilen. Jag är själv matte och min lille vovsing har nyligen varit svårt sjuk och legat på Djursjukhuset, därför känns det viktigt att lyssna på en bok som ger hundens version av livet.
  • Emma Hambergs ”Brunstkalendern”. Den har jag i min MP3-spelare och lyssnar på då och då, ibland somnar jag med hörlurarna i öronen och får spola tillbaka nästa dag såklart. Det blir inte alltid så bra lyssnande, lite hackigt.
  • Edith Whartons ”House of Mirth” ligger orörd sedan ett tag. Jag har läst en tredjedel ungefär och kan inte komma in i handlingen riktigt, tycker inte karaktärerna är särskilt tilltalande. Den ligger vilande och när jag är riktigt uttråkad kanske jag läser ut den.

lördag 12 februari 2011

Bokvägg i Krakow

När vi var i Krakow i höstas strövade vi mycket runt i den vackra gamla staden. På en liten gata strax nedom slottet hittade jag en liten pärla. På en vägg invid en boklåda hittade jag en bokvägg, inmurad i fasaden, tredimensionell och jättehärlig. Tyvärr framgick det inte vilka siluetterna ovan bokhyllan var. Författare? Läsare? Mecenater?
Ibland är det roligare att inte veta och låta sin fantasi leka.

Minnen - Torgny Lindgren

Den senaste veckan har jag haft så trevligt sällskap i bilen att jag knappt velat stiga ur när jag kommit fram till jobbet. Lika bråttom har jag haft ut i bilen igen, jag har ju nämligen en dejt med Torgny Lindgren. En dejt med honom och hans minnen. Vilken njutning det varit att lyssna på den store mannen läsa sina minnen, trots att han i början av boken utförligt beskriver att han inget minne har.

Jag har tidigare endast läst en handfull av Torgny Lindgrens böcker och tjusats, men hans minnen hamnar på min egen interna förstaplats, lätt. Jag tjusades av hans beskrivning av sin hund Feliz. Eftersom jag själv är en matte känner jag igen så mycket av det kärleksfulla och belönande förhållandet som kan finnas mellan människa och djur.

Han beskriver ett samtal om bl a litteratur som förs med modern på hennes dödsbädd. Jag slås också av hur självutlämnande Lindgren är i den situationen, men också på andra platser i boken. Riktigt komiskt var det att lyssna på hur författaren och Göran Tunström vandrar omkring i Paris, går vilse och stöter ihop med en fransman. Samtalet som utspinner sig dem emellan är en vandring i den parisiska litteraturhistorien och slutar med att fransmannen övertalar de båda svenska författarna att både Strindberg och Lagerlöf var så bra författare att de måste varit franska.

Jag fann "Minnen" skrivna på ett roligt och tilltalande sätt. Boken är inte kronologisk som de flesta minnesböcker brukar vara, utan består av en rad berättelser av olika längd. Om det finns någon mer än jag som har boken kvar att läsa så rekommenderar jag den varmt.

fredag 11 februari 2011

I skuggan av ett brott - Helena Henschen

När nyheten om Helena Henschens bortgång kablades ut fick jag äntligen tummen ur och beställde hennes andra bok från biblioteket. För något år sedan läste och älskade jag boken ”Hon älskade”. Den var ett så vacker och ömsint porträtt av författarinnans farmor och jag levde verkligen med i boken när hennes levnadshistoria rullades upp.

”I skuggan av ett brott” skildrar Helena Henschen sin mors familj. Modern var dotter till den framgångsrike häradshövdingen, politikern och chef för Svenska Arbetsgivareföreningen Hjalmar von Sydow. Mammans äldre bror hette Fredrik von Sydow. Han är juridikstuderande i Uppsala 23 år gammal, gift och far till en 3-årig dotter när de von Sydowska morden sker mars 1932. Fredrik som tros vara förövaren till 5 mord denna dag ansågs både ha problem med alkohol och droger och svårt skuldsatt. När Fredriks yngre syster och dennes jämnåriga kusin kommer hem från skolan möts de av en konstig stämning i lägenheten. Fredrik och hans fru ger sig snart iväg i taxi och flickorna larmar på hjälp och slipper själva se de blodiga kropparna efter Hjalmar von Sydow, kokerskan och ett hembiträde.

Senare på kvällen hinner lagens långa arm upp Fredrik von Sydow och hans hustru på Gillet i Uppsala där de dricker champagne och äter ostron tillsammans med några vänner. Innan polisen hinner göra ett ingripande skjuter Fredrik först sin hustru och sedan sig själv. Alla frågor förblir obesvarade.

De von Sydowska morden har kastat en lång skugga över Helena Henschens uppväxt. Detta var inget som man pratade om och in i det sista ville inte hennes mor beröra saken alls. Författarinnan försöker återskapa Fredrik och hustrun Sofies liv fram tills att de alltför unga slutade sina dagar i Uppsala. Där fakta, fotografier och efterlevandes beskrivningar inte räcker till fyller Helena Henschen i ”hur det kan ha gått till”. Allt hon skriver i saken är väldigt plausibelt och blir till en gripande berättelse och två ungdomars förvillelser. Kanske är jag helt fel ute, men kan inte hjälpa att jag drar vissa paralleller till punktidens Sid Vicious och Nancy Spungens tragiska levnadsöde.

torsdag 10 februari 2011

Bokreabeställningar

Det har blivit några timmars klickande och letande på internetbokhandlarnas sidor i eftermiddag i jakt på de bästa bokreafynden. Fem böcker har jag i alla fall förhandsbokat och det ska bli kul att se om jag får allt jag vill ha. Sedan ska jag såklart till den "riktiga bokrean" också och trängas i trånga butiker. Det hör till.

De kallades Snapphanar- Kim Hazelius

Vilka var Snapphanarna? Var de frihetstörstande som kämpade för Danmark eller enkla rövarband? Myterna är många kring Snapphanarna. Det har gjorts flera filmer på detta tema, mer eller mindre förankrade i sanningen och nu alltså denna bok. I den utgåva jag har läst finns inte en gnutta information om författaren och dennes meriter vilket är ovanligt när det gäller en faktabok. Författaren redogör utförligt för sina källor som består av tidigare tryckt material, någon egen källforskning verkar inte ha gjorts. Att historieprofessorn Dick Harrison skrivit förordet borgar trots allt för en viss kvalitet. Trots detta får läsaren ett gediget intryck av vilka snapphanarna var, hur det gick till när Skåne-Blekinge-Halland blev svenskt, vilka faktorer som bidrog till att snapphaneriet växte fram och hur det gick för de här s k frihetskämparna.

Författaren har även bemödat sig att försöka beskriva vilka livsbetingelser 1600-tals människorna hade, hur de levde, vad det åt etc. Boken är rikt illustrerad med vackra bilder från främst Norra Skåne som trots allt var Snapphanebygdens hjärtområde. Jag har besökt Trollehallar vid Rössjön där Snapphanarna enligt legenden skulle ha haft lägerplats och stall för sina hästar. Det var suggestivt att ta sig fram till platsen längs en ravin bland fallna höstlöv, men väl värt klättrarmödan. Läs mer om Trollehallar här.


tisdag 8 februari 2011

Serenad till Miriam - Linda Olsson

Jag läste Linda Olssons första bok "Jag ska sjunga dig milda sånger" för något år sedan och blev väldigt förtjust i den. "Serenad till Miriam" håller tyvärr inte samma höga klass och jag blev lite besviken. Trots att jag tilltalas mycket av huvudpersonen musikern Adam Ankers sökande efter sina rötter som bl a tar honom till en av mina favoritstäder Krakow.
Det är en fascinerande och väl vävd historia där pusselbit läggs till pusselbit i hans egen födelse mitt under brinnande krig i Polen.
Parallellt sörjer Adam Anker sin dotter som dött i en olyckshändelse och hans tankar är ständigt hos henne. Titeln anspelar på ett stycke som han komponerar till hennes ära och minne.
Miriams mamma bor ensam på en skärgårdsö i Sverige och dit kommer Adam på sin sista etapp för att berätta om dotterns död och finna svar på en mängd frågor från deras gemensamma förlutna. Slutet blev lite snopet och abrupt för min del och lämnade fler frågor obesvarade än vad man fick veta svaret på.
Jag lyssnade på boken och det var ett plus. Mellan de flesta kapitel spelades vacker och stämningsfull musik som väl stämde in på bokens tema. Detta går man miste om när man läser själv.

måndag 7 februari 2011

En munter begravning - Ljudmila Ulitskaja

I början av boken tänkte jag, ”så typiskt den ryska berättartraditionen med ett så myllrande och varierande persongalleri” men den känslan försvann allteftersom jag läste. Persongalleriet består till största delen av en rad olika kvinnor som alla vakar i en lägenhet i New York över Alik som snart ska dö Samtliga där är exilryssar som på ett eller annat sätt hamnat i USA. Det följer en del tillbakablickar och förklaringar till de olika kvinnornas relation till Alik. Han är väl egentligen huvudpersonen men får stå tillbaka för kvinnorna runt omkring honom.

Hans död och hur han bärs ut i en sopsäck blir nästan som en bisats. Han tar däremot revansch på ett härligt sätt under samlingsstunden efter begravningen, härav bokens titel, ”Den muntra begravningen”.

Trots den dystra titeln blir boken aldrig tung eller för sorgsen att läsa. Den melankoliska ryska folksjälen lyser igenom. Blandningen av allvar och burlesk humor är bara så tilltalande. Jag läste den med glädje och tyckte om den, men kanske inte så mycket att jag läser fler böcker av författaren.

Boken ingår i etapp östeuropa som vi som följer Lyrans bokgeografi läser i februari. De andra två böckerna har jag avskrivit. Jag började på Esterházys bok men gav upp efter drygt två timmars läsning, den var inte alls i min stil. Szymborskas lyrik har jag försökt mig på tidigare men inte fastnat för.

Östeuropa
Ingen konst - Péter Esterházy (Ungern) Gav upp
En munter begravning - Ljudmila Ulitskaja (Ryssland) Läst och gillat
Här - Wisława Szymborska (Polen) Hoppar över

söndag 6 februari 2011

Nelly Sachs - Dikter

Det är lika bra att först som sist erkänna sanningen - jag har svårt för lyrik. Vari svårigheten ligger har jag ännu inte helt klurat ut. Jag kan läsa äldre poeter med behållning, nu tänker jag på Dan Andersson, Gustav Fröding och Nils Ferlin men sedan är det något som säger stopp. Är det lathet, okunskap, brist på tålamod eller något annat? Jag har inte svaret själv.

Då och då gör jag i alla fall tappra försök med någon känd poet och denna gång var det alltså dags för Nelly Sachs. Både tyska och nobelpristagare fyller hon två läsutmaningskategorier för mig. Tyvärr hjälpte det inte. Jag kommer inte henne eller hennes dikter in på livet, de talar inte till mig och öppnar inte mina sinnen. Här och var fanns strofer som jag stannar upp inför och det är kanske en bra början. Diktsamligen av Nelly Sachs är utgiven i svensk tolkning av Olof Lagercrantz, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf år 1967. Det är säkert en utgåva efter att hon fick Nobelpriset året innan.

"Innanför dörren
drar du i längtans trådända
tills tårar kommer
I denna källa speglar du dig -"

När jag läser om Nelly Sachs levnad tycker jag att det skulle vara mer spännande att läsa en bok om hennes liv. Hur hon föddes som judinna i Tyskland och när det började brännas under fötterna flydde till Sverige med hjälp av Selma Lagerlöf som var en gammal bekant till henne. Hennes gamla lägenhet finns exakt bevarad i ett rum under Kungliga Biblioteket i Stockholm.

lördag 5 februari 2011

Günter Wallraff - Längst därnere

Jag har länge vela läsa en av Günter Wallraffs reportageböcker och nu det äntligen blivit av. Det är få människor förunnat att få en företeelse namngiven efter sig, men Wallraff är en av dem. Att wallraffa är ett ord som numera t o m är upptaget i Svenska Akademiens ordlista.
I "Längst därnere" skaffar sig Wallraff en turkisk identitet, peruk och bruna kontaklinser och börjar sitt liv som Ali  Levent, turkisk gästarbetare som inte har alla sina papper i ordning och således måste ta vilka skitjobb som erbjuds för sin överlevnads skull. I den här boken är Wallraff svart byggnadsjobbare, han underkastar sig medicinska tester för läkemedelsindustrin och försöker få en katolsk präst att gå med på att döpa honom i den kristna tron, vilket verkar vara närmast omöjligt. Största delen av boken arbetar han tillsammans med andra illegala invandrare för Thyssens stålverk. De får de allra farligaste, smutsigaste och bullrigaste arbetsuppgifterna, de som vanliga tyskar aldrig skulle utföra. De arbetar långa skift med små chanser till vila emellan och uruselt betalt. Skyddskläder, säkerhetsutrustning och gasmasker är obefintliga. De hänvisas till de sämsta toaletterna, utsätts för rasism och förtal av sina tyska kollegor och så fortsätter det boken igenom.
Det har gått 25 år sedan "Längst därnere" kom ut och jag är okunnig om och i så fall hur saker och ting har föbättrats för denna grupp i Tyskland, men debatten lär ha varit het när boken först kom ut. Det går att bekanta sig vidare med Wallraff på hans egen hemsida. http://www.guenter-wallraff.com/

fredag 4 februari 2011

Agneta Horn - Självbiografi

Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter. Det är på detta sätt Agneta Horn inleder sin självbiografi. I vanliga fall tror jag inte att jag skulle blivit så sugen på att läsa boken efter den här ingressen, men det gjorde jag och det är jag glad för.

Boken är både kvinnohistoria och en kvinnas historia, Agneta Horns historia. Hon var dotterdotter till Sveriges mäktigaste man, Axel Oxenstierna, hennes mor dog när hon var blott 2 år. Fadern var alltför upptagen att kriga för Sverige och hade inte tid att bekymra sig om sin dotter. Hon och hennes yngre bror hamnade i en kvinnlig släktings vård och blev av henne djupt vanvårdad och misshandlad. Agnetas yngre bror dog efter några veckor, av vanvården sägs det. Efter några år hamnade Agneta hos sin mormor och fick äntligen en dräglig tillvaro. Den här självbiografin sträcker sig från hennes födsel 1629 fram till omkring mitten av 1650-talet. Boken ger en unik bild av svenskt aristokratiskt vardagsliv under 1600-talet. Agneta efterlämnade självbiografi är helt unik i svensk litteratur och läsvärd bara för den sakens skull. Den speglar inte så mycket de dramatiska händelserna på 1600-talet kring Gustav II Adolf och drottning Kristina, de finns med som bifigurer, utan det är Agneta som är sin egen boks huvudperson som allting kretsar kring.

Hon bortförlovas med en ung adelsman som hon avskyr och ser ner på och kämpar för sin kärlek till en ofrälse soldat. Omöjligt på 1600-talet kunde man bli förlåten att tro, men inte för Agneta. Hon kämpar för sig och för sin kärlek och får sin soldat till slut. Deras lycka blir tyvärr inte långvarig, han dör efter endast sju års äktenskap och lämnar henne som en ung änka med tre små barn.

Tonen i boken är ilsken och aggressiv, Agneta är inte den som förlåter lätt och går vidare. Hon hyser agg och hämndbegär. Språket är kryddat med böner till Gud om ett bättre liv och det blir lite jobbigt i längden för oss på 2100-talet att läsa. Agneta Horn är en tidig feministisk hjältinna som slåss för sig själv och det hon vill, och vinner.

torsdag 3 februari 2011

Smålands historia - Olle Larsson

Landskapet jag föddes i och nu igen efter många års irrfärder runt i Sverige och England bor i igen. Jag känner en stark samhörighet med granskogen, insjöarna, de långa stengärdsgårdarna och livet på landet i allmänhet. Även om jag kände till mitt landskaps historia i stora drag var det en intressant bok att läsa som fyllde en lucka för mig kunskapsmässigt.
Det är en populärvetenskaplig framställning som är lätt att ta till sig. Den visar på såväl de stora skeendena som intressanta lokala företeelser, den sätter in den lilla människan i ett större sammanhang.
Däremot tystar Olle Larsson mig effektivt på en punkt. Jag har alltid med stolthet framhållit att jag minsann är smålänning och vi är på det eller det andra sättet. Han skriver med kraft att det är dumheter att dra alla invånare över en kam vad gäller egenskaper. Författaren anser nämligen att det är lika dåligt underbyggt som de som för inte så värst länge sedan sysslade med rasbiologi. Det är ord som tar skruv det, men ändå, född smålänning, alltid smålänning. Det kommer jag nog att fortsätta att tycka, fast med en liten reservation, kanske...

onsdag 2 februari 2011

Radioföljetongen "Kolka" - Bengt Ohlsson

En tonårsflicka flyttar från Baltikum till England när hennes pappa gifter sig med en rik engelsk kvinna. De båda får ett helt nytt liv och huvudpersonen får det svårt att anpassa sig till sitt nya liv. Hon har utåt sett fått allt man kan begära, ett nytt liv, de bor på ett slott, hon får en snäll styvsyster och styvmor och får börja på en av de bästa skolorna i trakten och ändå. Eller kanske just därför har hon så svårt att anpassa sig.

Hon är en förslagen tonåring som umgås med hemska tankar och smider rysliga planer. Trots allt går snällhet som en röd tråd genom boken och slutsatsen att snällhet är svårt och kan kännas som ett slag i ansiktet kan jag känna igen.

Det är en psykologisk roman med spänning. Jag beundrar Bengt Ohlsson sätt att sätta sig in i en ung kvinnas tankar och själsliv och han gör det på ett för mig trovärdigt sätt. ”Kolka” är klart värd att lyssna på även om Maja Runeberg verkar lite likgiltig i sin uppläsning så ångrar jag inte timmarna jag spenderade lyssnande vid datorn. Man kan lyssna på följetongen fram till den 24 mars 2011 på Sveriges Radios hemsida
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1111

tisdag 1 februari 2011

En riktig kultursoppa

En tallrik Mulligatawny soppa
Född nyfiken som jag är, speciellt vad mat anbelangar så har alltid undrat hur den där Mulligatawny soppan som betjänten serverar grevinnan varje nyår smakar. Nu behöver jag inte vara nyfiken längre, ikväll hade maken tillrett den och bjöd på när jag kom hem från jobbet. Visserligen serverade han den utan sherryn och jag är heller ingen grevinnan, men ändå. Hur smakade den då? Jotack, helt ok men den blir inget stående inslag i vårt kök.