måndag 25 juli 2011

Elfriede Jelinek - Pianolärarinnan

Jag kommer ihåg att när Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur 2004 så var hon en kritiserad och ifrågasatt pristagare. Nu kan jag inte erinra mig vari kritiken bestod. I min jakt på nobelpristagare passar det hursomhelst passar det extra bra att läsa henne just i år när tyskspråkig litteratur är i fokus.

I Pianolärarinnan är Erika Kohut huvudpersonen. Hon bor fortfarande vid 35 års ålder fortfarande hemma tillsammans med sin dominerande moder som försöker kontrollera alla aspekter av Erikas liv. Modern håller efter Erika när hon tenderar shoppa för mycket, pushar på hennes musikaliska karriär och bestämmer vem och när dottern kan umgås med. De båda kvinnorna delar t o m den äktenskapliga sängen.

En tredje person dyker upp i denna kvinnliga sfär, en pianoelev, Walter Klemmer. Han är förälskad i Erika och drömmer om att befria den snart medelålders kvinnan och att ge henne kärlek. Modern kan nosa sig till faran men inte hindra att de träffas. Erika vill däremot inte ha ett normalt förhållande. I hemlighet lever hon ut sina hemliga lustar och laster. Hon går på peep-shower och smyger i Wiens parker och tittar på par som har sex i buskarna. Erika drömmer om en man som kan dominera henne, slå henne och binda henne och när hon delger unge Klemmer dessa drömmar startar även spiralen mot Erikas egen undergång.

Jag fann boken oerhört seg i starten men kunde inte släppa den när jag väl var över tröskeln. Elfriede Jelinek är oerhört språkskicklig, men ibland blir ordvändningarna lite för tillkrånglade. Pianolärarinnan spelar på två olika pianon, ett vanligt musikaliskt samt ett piano som är dolt och mörkt där sexuella drifter och lusta tar över. Personer och händelseförlopp är kallt och rationellt beskrivit med en berättarröst som har samma stil vare sig det rör sig om modern som ilsket väntar på en försenad dotter och slitter sönder dennes kläder, en konsert eller när Erika avsiktligt skadar en ung rival med glasskärvor.

Jag finner boken lockande och frånstötande på samma gång. Varför ska inte en kvinna kunna släppa fram sin sexualitet och dess drifter? Det ska väl inte vara förbehållet männen? Jag kan inte bedöma hon Elfriede Jelinek var värd sitt nobelpris baserat på bara den här boken men jag är tveksam till om jag kommer att läsa fler av hennes verk.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Elfriede Jalinek är en författare vars böcker jag ofta stått och vägt i handen på biblioteket men aldrig kommit mig för att läsa. På samma gång lockande och frånstötande är en bra beskrvning. Får se om jag vågar mig på någon av hennes böcker så småningom. //Petra Rhodin

Annika sa...

Jag läste den här boken på tyska för några år sedan och jag tänker fortfarande på den ibland. Trots det känner jag inget större behov att läsa fler av Jelineks böcker. Varför vet jag egentligen inte.