Tykobrahedag idag

Är idag en dag då allt går snett och du ångrar att du steg upp i morse kan det bero på att idag är det en Tykobrahedag.

Tykobrahedagar (ibland kallat egyptiska dagar eller förkastade dagar) är 33 otursdagar under året. Dagarna förtecknades i Bondepraktikan. I januari var t.ex. dagarna 1, 2, 4, 6, 11, 12 och 19 förkastade. Värst av alla dagar under året ansågs den 11 januari vara.

Benämning tykobrahedag (Tycho Brahe-dag) är känd sedan början av 1800-talet. Den danske 1500-talsastronomen Tycho Brahe sägs ha fått i uppdrag av den astrologiskt intresserade kejsaren Rudolf II i Prag att fastställa vilka dagar på året som var mest otursamma. Brahe ansågs dessutom själv ha varit otursförföljd. Det är dock oklart huruvida tykobrahedag går tillbaka på något av detta eller mer allmänt syftar på Brahes verksamhet som astrolog och att vissa dagar brukar utpekas som olycksbådande i astrologin.

Föreställningarna kring tykobrahedagarna var förr många. Var man född på en tykobrahedag levde man inte länge, och gjorde man det var det i armod, flyttade man eller bytte arbete var man alltid bedrövad och reste man utomlands kom man sällan hem igen och fick mycket ont utstå.
Numera avses med tykobrahedag en dag då ”allting går snett” för någon.

Tykobrahedagar enligt Bondepraktikan:
januari: 1, 2, 4, 6, 11, 12, 19
februari: 11, 17, 18
mars: 1, 4, 14, 15
april: 10, 17, 18
maj: 7, 15, 18
juni: 6
juli: 17, 21
augusti: 2, 10
september: 1, 18
oktober: 6
november: 16, 18
december: 6, 11, 18.

(Källa: Språkrådet)

Tjocka böcker

Jag har blivit utmanad av A Room of my own att lista några tjocka böcker i min bokhylla, fem lästa och två olästa.

Olästa

Man Booker Price vinnaren i höstas, Hilary Mantels Bring up the Bodies. Jag fann första delen Wolf Hall bra men oerhört seg (se här) och drar mig lite för att börja på den här fastän den bara är på 417 sidor (på originalspråk engelska).

Ivan den förskräcklige av Isabel de Madariaga. En biografi om den ryske tsaren på 1500-talet som spred skräck omkring sig. Boken är på 555 förskräckliga sidor.

Lästa
I stigande ordning sidmässigt presenterar jag fem biografier om fem engelska historiska figurer, de slags böcker jag trivs allra bäst med att läsa och faktiskt ett par av dem handlar faktiskt om män, även om jag normalt bäst gillar att läsa om kvinnor.

The unruly Queen, Flora Fraser, 535 sidor. Handlar om Queen Caroline som levde ett minst sagt udda liv. Hennes maken, den engelske kungen George IV ville inte veta av henne och uteslöt henne t o m från kröningen där hon också skulle varit med. Hon lär ha bankat på porten till Westminster Abbey och vakterna fick köra bort henne.

The perfect King. The Life of Edward III. Father of the English Nation, 536 sidor. Kungen som hade otur att regera på 1300-talet då landet slets sönder av både krig och böldpest. Han föredrog på slutet sin älskarinna Alice framför sin drottning. Alice lär ha stulit alla ringarna på kungens fingrar när han blev sjuk och stack med bytet.

The Prince of Wales. A biography. Jonathan Dimbleby, 620 sidor. Den här biografin om prins Charles lär ha kommit till som ett led i att han försökte rättfärdiga sig i den bittra skilsmässostriden med x-frun Diana. Det är alltid lite vanskligt med en biografi över en person som fortfarande är i livet.

Victoria. Biography of a Queen. Stanley Weintraub. 760 sidor. Det finns många biografier över Englands legendariska drottning, få med fler sidor men många bättre. Inte den bästa bok om Victoria jag läst men den tjockaste.

Mountbatten. The official biography. Philip Ziegler, 786 sidor. Lite grand som boken ovan. Alldeles för många sidor. Visst levde han ett spännande och omväxlande liv lord Mountbatten men han lär också ha varit väldigt mån om att framhäva sig själv och sin släkts förträfflighet. Den här tegelstenen är ett verkligt monument till hans "ära".

Piratenposten del III

Piraten och Vilhelm Moberg framträder samma kväll 1956 i Lund. I Suezkrisens spår råder bensinbrist och det visar sig vara svårt att få fatt i en droska att ta de bägge herrarna till Malmö sent på kvällen. I väntan på att få tag i taxi per telefon sitter de tillsammans med några studenter på ett rum och drar historier. Så småningom kommer inte en utan två taxibilar. De båda författarna reser med första bilen och lät sedan Piratens promenadkäpp ensam åka i den andra.

Sagobygden - Galgahallarna

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

GalgahallarnaPå medeltiden avrättade den grymme fogden Trotte folk vid Galgahallarna. De fick hänga i klyftan mellan de väldiga stenblocken tills de dog. Man lade stora stenar på deras armar så att de inte trillade ner.

 

En isländsk berättelse

Tre personer och en räv, en präst, en botaniker och en flicka med Downs syndrom är huvudpersonerna i Skugga-Baldur. Författaren Sjón fick Nordiska Rådets litteraturpris för den lilla, stora bok. Det är inte formatet som är det viktiga utan innehållet. Boken är uppdelad i tre delar och på slutet blir det som i början var lättillgängligt svårt att förstå och inte så lite konstigt.

Prästen ger sig i början ut på rävjakt. Läsaren får följa både prästen och rävhonans upplevelser från jakten och till slut verkar det som att de två har ett telepatiskt förhållande och kan avläsa varandras tankar och rörelser. Det är en mustig och vacker beskrivning av det isländska landskapet som jag själv längtar efter att få uppleva om ett par månader. I del två får vi lära känna botanisten och flickan med Downs syndrom för att i sista delen återigen få ta del av prästen som dör i en lavin och hans upplevelser av livet efter detta.

Violen och Bloggbohemen har också läst och skrivit om Skugga-Baldur.

Sagobygden - Nöttja kyrkklockor

Vi har fördelen att bo i Sagobygden. Hit räknas Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner. Här i sydvästra Småland har man gått samman för att bevara den muntliga berättartraditionen. Här levde märkliga sagoberättare, betydelsefulla sagosamlare och här finns otaliga sägenomspunna platser. Det är dessa 40 platser jag tänker presentera här på bloggen, en varje vecka. Småland är ett magiskt landskap som gömmer otaliga spännande och roliga berättelser och utflyktsmål. Centrum för själva Sagobygden ligger i Ljungby med dess Sagomuseum och årliga berättarfestival.

Nöttja kyrkklockor

En gesäll göt kyrkklockan till Nöttja kyrka. Just som malmen smält kom en kvinna springande och kastade fullt med silversaker i den smälta massan. Silvret hade hennes förfäder stulit. För att vinna sin själs salighet offrade kvinnan tjuvgodset åt kyrkan. Det blev gesällens olycka.

 

 

En modern klassiker

ALLT gott jag har hört om Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol är sant. Jag var uppriktigt ledsen när boken var slut och trots att det är en sådan tegelsten kommer jag att läsa om den.

Liksom många andra av min generation som inte tyckte om maten hemma eller i skolan fick vi höra att vi skulle äta upp och hur synd det var om barnen i Biafra som svalt. Ett inte särskilt pedagogiskt framgångsrikt sätt att få barn att äta upp. Jag tyckte verkligen inte om barnen i Biafra som fick mig att framstå i dålig dager och något av den känslan har suttit i. Mina kunskaper om Biafra har varit mycket bristfälliga. Nu tack vare En halv gul sol och flitigt googlande bl a här, vet jag mera. Det är underbart vad en bok kan sätta igång för processer. Det är verkligen god litteratur.

Titeln En halv gul sol anspelar på Biafras flagga i rött, svart och grönt med en uppåtgående (halv) sol i mitten. Romanen är så full av liv och kraft, så initierad och involverande att det är svårt att samla tankarna och skriva något vettigt. En modern klassiker som förtjänas att läsas och diskuteras. Chimamanda Ngozi Adichie är en gudabenådad berättare och jag har tidigare skrivit om hennes andra böcker Det där som nästan kväver dig och Lila Hibiskus.

Kainene, Olanna, Ugwu, Baby och de andra har blivit som riktiga vänner och det känns lite som att säga adjö till goda vänner när boken är slut. Jag vill verkligen veta hur det går för dem i fortsättningen. Tydligen planeras en filmatisering av boken, men hur de planerna framskrider vet jag inte.